Jag är en sådan person som nöjer sig med det vanliga, det som är lagom. Men vad är då det, för jag märker att det normala och det som är lagom sviktar mig. För mig så betyder inte rikedom och skönhet så mycket som lycka gör. Allt jag egentligen önskar mig är lycka. Och ja jag har nästan allt jag någonsin önskar mig men tänk att en eller två småå saker kan göra att man känner att man inte har något alls i denna värld. Jag har en tendens att aldrig känna mig nöjd med det jag har gjort eller det jag kan. Jag vill alltid lära mig mer, och det är nog något som är positivt. Men när hjärnan går på högvarv och inte vill sluta lära mig saker jag hade varit bättre utan att veta, så blir jag en smula gal. Jag har inte ens klarat att tacka nej till min plats på psykologi på uio, trots att jag har fått mig heltidsjobb som jag börjar på nu på måndag. Jag skall tacka nej till skola, men något inne i mig klarar inte att sluta att göra allt på samma gång. Samtidigt som jag känner att det jag kan, kan jag inte bra nog. Så det blir nog såhär framöver, TA LIVET SOM DET KOMMER!!! Skall göra mitt bästa, men det går väldigt upp och ner i både humör och kvalité (dock inte på arbetsplatsen). Jag har helt enkelt svårt att inse att mitt liv är som det är, att jag inte kan göra mer än mitt bästa. Trots att det känns helt hopplöst i bland, precis som det känns just nu. Att det bästa inte skall vara gott nog är bara något som samhället har tryckt in i alla dina porer och celler på kroppen. Och hur mycket du är drar det ur dig, stänger öronen, så sniker det in ändå. För att vara normal, lagom och vanlig så krävs en hel del arbete och allt kan man inte bestämma själv över. Det finns inte en ON/OFF knapp för allt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar